Jag har alltid ritat och målat. Ända sen jag som barn kunde hålla i en penna. Alla tomma papper som fanns tillgängliga blev ritpapper. Omslagspapper, böckernas försättsidor, riktigt ritpapper, baksidan på tapetbitar. Allt fylldes med bilder som berättade vad jag såg omkring mig, vad som fanns i min fantasi. Jag ritade och ritade och ritade.

Under många år tog sig mina kreativa behov andra uttryck och jag undervisade barn och unga i olika bilduttryck och tekniker. Hjälpte dem att lösa sina bildproblem. Berättade om konst och konstnärer. Inspirerade dem att våga. Senare arbetade jag med konst i andra sammanhang, som en möjliggörare för andras konstnärliga processer och arbeten.

För drygt 25 år sen började jag experimentera med akvarellfärg och handgjort papper. Lät färgen rinna över pappret, svampade i lager på lager, rev bitar och gjorde collage. Letade efter uttryck som påminde om naturens ytor. Bearbetade pappret tills det nästan upplöstes. Det ursprungliga igen kombinerat med svarta former. Arketyper.
Så bestämde jag mig för att ta min livslånga följeslagare på allvar. Jag skaffade en ateljé där jag kunde fokusera på min skapandeprocess, undersöka vad som skulle komma ut av detta. Helt gå upp i formens och färgens värld. Återknyta till känslan från förr. Att bli ett med pennan, pappret, penseln, duken. Fokus på linjen, ytan, färgens rinnighet över pappret. Testa olika uttryck, tekniker och material. Men hela tiden återvände jag till tecknandet. Pappret och blyertspennan. Tuschet. Den svarta linjen. Kopplingen mellan ögat och handen. Grunden för allt.