”I’M KINGFISHER

Du har sett det komma. Varje skiva mer metodiskt genomarbetad och originell än den närmast föregående. Allt fler som snackar och skriver om honom och därutöver allt oftare i hyllande ordalag – till exempel belönades han 2021 med Manifestpriset i singer/songwriter-kategorin. En tilltagande parad av spännande och namnstarka samarbeten. Det faktum att Sveriges Radios spellistor har börjat plocka upp hans låtar, som fallet var i fjol med singeln ”The Pain of Happiness” från filmen Comedy Queen, vars musik för övrigt är nominerad till en Guldbagge. Och så nu Glue, ett album som från början till slut håller ihop – och då inte bara tack vare titeln. Ett ambitiöst och stämningsladdat album där I’m Kingfisher verkligen blommar ut, ja bitvis rentav stöper om sitt uttryck till något annat än vad vi är vana vid.
I tjugo års tid har Thomas Jonsson – först som Thomas Denver Jonsson, sedan 2010 under aliaset I’m Kingfisher – varit en av Sveriges största talanger i gränslandet mellan singer-songwriter, folk, americana, country och värmländskt vemod. Han har gigat själv, han har gigat ihop med Damien Jurado, The Weather Station, Vetiver, Kevin Morby och First Floor Power, för att bara nämna några, han har spelat och skapat sig kontakter lite varstans i Sverige, runtom i Europa, även i USA, varit sin egen ihärdiga enmansverkstad. Och även om det i perioder har inneburit strävsamt slit i uppförsbacke, vilket nya skivan de facto till viss del är resultatet av, är känslan att viss medvind är under uppsegling – i så fall högst välförtjänt.
Glue, varsamt producerad av mångårige vapendragaren Carl Edlom, är nämligen ett verk där I’m Kingfisher släpper vilka förtöjningar som än må ha funnits och för första gången låter helt fri, utan givna ramar. Vi känner igen hans livsfilosofiska funderingar men vi har aldrig hört dem i en sådan här magnetisk omgivning där sordinerat blås på flera ställen understryker sorg eller hopp och där arrangemangen stimulerar lyssnarens fantasi.
– Jag visste att jag den här gången ville göra en lite soligare skiva, fast med en mörk kant och det blev den här jazzkanten, säger Thomas.
Multiinstrumentalisten Bebe Risenfors, bekant från Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan men vars CV även rymmer sessioner med Tom Waits, står för skivans blås i olika former men också exempelvis trummor, kontrabas, även piano på första singeln ”Peer Pressure”.
– Vad som blivit allt viktigare för mig är när någon utifrån kommer in och bidrar med musikaliska ögonblick som tillför mina låtar något som annars kanske inte hade funnits där. Och jag ville komma åt sådana ögonblick med det här albumet och musikerna som medverkar.
– Själv hade jag faktiskt missat Bebes Tom Waits-koppling, kände främst till honom för att han producerade en skiva med Nicolai Dunger, Arkebuseringen av egot, som jag tycker mycket om. Jag känner mig väldigt ärad av att ha fått ta del av hans genialitet. Och det gäller även Martin.
Martin är Martin Hederos, i många år keyboardist i internationellt omhuldade rockkolossen The Soundtrack of Our Lives men sedan länge en av landets mest profilerade musiker med alla från Ane Brun och Nina Persson till Fire Orchestra och Tonbruket, för att inte tala om egna jazzkonstellationen Hederosgruppen eller nedtonade folkrockduon Hederos & Hellberg. Likt Thomas är Martin värmlänning och även om de två har jobbat tillsammans tidigare har de inte gjort det lika ingående som den här gången.
– Jag tror det var viktigt att både Martin och Bebe hade sett spelningar med mig innan de kom in och spelade på skivan. Det gjorde nog att de tog ut svängarna lite, för det tycker jag att de har gjort. De har sparat väldigt bra tricks till mina låtar.
Andra musiker som bidrar till albumets mångfacetterade klangbild är pedal steel-gitarristen Roger Gustafsson, Maria Larsson på fiol, Henrik Meierkord på cello, såväl Vilma Flood och Sam Florian som Nightbird och irländska Niamh Regan är med och sjunger.
– Jag är lite överraskad av hur allt flyter på, trots att vi är många inblandade och att flera bara är med på någon enstaka låt. På något vis har det ändå blivit ett verkligt album och en helhet, inte bara tolv spridda låtar.
Vilket för oss tillbaka till skivtiteln; Glue. Det är någonting som mer än något annat binder ihop plattans olika delar och det är I’m Kingfisher själv; hans låtskrivande och känslighet men även hans mentala plats. Under perioden som låtarna skrevs fick Thomas Jonsson anledning att grunna över när livet sitter ihop och när det inte gör det. Det här var nämligen en pandemipräglad tid då det han älskar mest av allt att göra och det som till stor del får honom att fungera, det vill säga stå på scen och framföra sina sånger, inte längre gick att ägna sig åt. Ovanpå detta råkade Thomas dessutom ut för en ganska allvarlig cykelolycka som knappast förbättrade situationen.
– Det är verkligen inget album om coronarestriktioner eller min hälsa utan snarare vad ofrivillig ensamhet kan göra med en människa, särskilt när man samtidigt blir åsidosatt sin identitet. Med det sagt kan ensamhet också ha en närmast euforisk effekt, jag kan roas av vad som händer när livet kränger och kroppen säger ifrån. Det där dubbla, det vackra i det trasiga och att man liksom räddas av sin humor när livet går tyngre, till en viss gräns så klart. Den dynamiken har varit väldigt viktig för skivan.
– Det finns ju något välgörande med den långsamma process som det innebär att göra en skiva. Det fantastiska i att flera år läsa en massa, lyssna på en massa och rent allmänt hämta inspiration från så många olika håll att det till slut blir en jättegrej som det sedan sipprar ut små droppar av i form av låtar som man släpper varannat eller vart tredje år, låtar som blandar det upplevda med det inspirerade. Det kan vara magiskt när det är som bäst. Och det är magiskt att det fortfarande händer. ”